Att vilja men inte kunna

Räknade idag ut att det har tagit mig 6 träningstillfället, tre veckor att räkna ut min kropp. Jag åkte till träningen idag med två värktabletter i kroppen och en IBS som lever rövare. Tänkte att jag borde lyssna på kroppen, men vet ju att det inte blir någon träning då, som alla gånger förr.

Jag vill, vill träna, ska det vara så in i h.vitti svårt att någonsin få något slag av frihet som andra slänger sig med? Är jag för resten av livet dömd till ingen fysisk ork, jag blir så frustrerad, så förbannad och så gråtig att jag känner mig vara mogen att kasta mig ut från balkongen, 7 våningar ner. Äsch, så säger jag när det tar stopp, slut i mig och jag inte vet hur jag ska få ordning på den här livsviktiga delen i mitt liv.

Så fick jag idag avsluta träningen i förtid, förbenade svimkänslor , kroppslig värk och så som toppen på det hela rusa på muggen med IBS skiten, som om det inte räckte att springa på muggan på förmiddagen, när jag kom fram till träningen och så avsluta träningen i förtid och sitta på muggen igen. Orkade knappt äta när jag kom hem, så slut att jag nästan somnade i soffan innan sista tuggan var svald.

Nu värker allt som en matta över hela kroppen och jag känner mig så ynklig, men får antagligen spotta upp mig, äldsta barnbarnet kommer förmodligen ikväll för att sova över. Om han inte är för förkyld, att bli smittad orkar jag inte med. Imorgon får han ta hand om sig själv, vilket han inte har problem med, räcker att jag finns där. Vila måste jag, det är träning på torsdag igen, jooo jag vet, borde inte gå, men jag behöver både träningen och själva görandet, mötena och att ha något att åka till. Känner ni igen riktig förtvivlan, så är det det jag lider av just nu. Att vara en mänska med lust och vilja till saker i livet och sen hamna år ut och in i detta förbannade avslagna ingenting. Spelar ingen som helst roll vem jag var förr, vad mitt huvud vill, när huvudet sitter på ett sketet måndagsexemplar av kropp.

Så irriterande, jag fick hoppa över två av mina favoritmaskiner, benspark och den som man drar ovanifrån ner mot bröstet, vet inte vad den heter. Tillkortakommanden har det varit många av i mitt liv, efter Milleniumet kunde jag lika bra ställt min kropp i ett hörn och lämnat den där. Hövve o jag kunde dra iväg som förr och göra allt vi ville, kanske vore bättre att jag inte hade haft så mycket planer och tankar jämt. Kanske skulle ställa hövve i hörnet så kunde kroppen och jag slöa och ha lugn och ro.

Jag återkommer vilket år som helst …

6 thoughts on “Att vilja men inte kunna

    • livsglimtar skriver:

      Du vet hur det är, allt går över med tiden. Jag visste att jag skulle få en reaktion av träningen, det har jag fått tidigare. Antar att vädret spelar in också.

  1. bergalott skriver:

    Det är för mig det värsta som skulle hända att känna som du gör. Fullständigt tillintetgjord av att ha en kropp som inte vill göra vad hövve vill.
    Kram
    (läst inläggen i fel ordning) 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Det är en ständig frustration att inte kunna göra det jag vill, men jag hoppas så in i norden på träningen. Nu fick jag något i luftrören som trasslar till det, men jag har sagt till sjukgymnasten att jag kommer nästa torsdag, bara måste vara ok igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s