Idag tvingades jag att ta ett beslut som gör ont, lämnar tappad lust och energi efter sig. Min hjärna protesterar å de grövsta, men jag har rådbråkat den i många veckor nu och jag har fått den att ge upp.
Kroppen, den usla skiten får mig att gråta av ilska, frustration. Vecka ut och in har jag värk som aldrig förr, det känns som om kroppen håller på att kasta in handduken.
Detta är egentligen samma inlägg som jag har skrivit i flera år.
Jag ger upp, det blir aldrig någon bättring för mig och min kropp.
Jag gnäller och klagar, grinar och vinglar omkring i tillvaron utan någon rim och reson.
Nu har jag inte bara en artrostumme som skriker, jag har även den andra handen med fingrar och handled som värker svullnar och är stel. Knäna, bena, låren, ååå inte glömma fötterna med extra allt med lite blödningar under fotsulorna med jämna mellanrum. Resten av kroppen delar eländet fram och tillbaka.
Är det bra frågar folk som ringer, jaa, säger jag. Vem orkar, vill höra på allt detta gnöl och gnäll. Många inser inte hur man kan lida av sånt som inte syns. Smärta och utmattning syns inte om man absolut inte vill titta efter.
Våren, ljuset som ni längtar så efter gör mig deprimerad, inget nytt, det har nog varit så större delen av mitt liv.
Efter många år hörde jag att vi finns, vi som gråter när ljuset och allt det vackra där ute överfaller och envist bländar sig in i mitt sinne med det avslöjande starka ljuset, som så tydligt berättar om levandets ursinniga kraft.
Den kraft jag just då inte har, just då är livet mest en suck och envisa tårar som rinner på min kind.
Det finns tid för allt, för mig är detta besinningens tid, när jag i solens starka strålar följer de inre dammpartiklarnas eviga dans i luften i mitt hem.
Tänk så mycket som finns, men ändå inte syns.
Lika mycket som en kropps värk inte lyser i ögonen på andra, den finns, men syns inte.
Och jag ringde idag sjukgymnasten och sa att jag återkommer när värken lagt sig något. Suck!
Livsglimtar 
Kram min vän!
❤
Citerar Karin Boye: det gör ont när knoppar brister. Krya på dig så gott det nu går.
Det blir till att vänta in kroppskrället. Kram
Styrkekram till dig. Om det ändå syntes en ände på detta elände. ☀️ ”Gilla” var för att du formulerar dig så bra.💕
Kram ❤
Förstår faktiskt hur du har det, på sätt och vis.
Du har burit din smärta under många år och jag kan bara tänka hur det skulle ha varit för mig om jag behövt bära samma elände som jag haft nu under en tid, men det är inte mer än ett år lite drygt. En pink i havet s.a.s. 😉
Men våren, och just den här våren är som om Fru Vår har kolat vippen. Det är ju hon som ska komma med lite livskraft så sommaren har fritt intåg. För i sommarens soliga dagar blir det för det mesta lite drägligare att leva. Inte undra på att folk åker som skållade råttor genom luften, bara för att få lite värme i kroppuslingarna.
Hade jag pengar så skulle jag åka jag med, trots att jag är emot flyg och luftföroreningarna som det för med sig.
Våren är den jobbigaste av av årets perioder när det gäller människor som mår dåligt, på ena eller andra viset. Det finns det statistik på.
Nåväl, här har du möjlighet att gnöla om både kropp och själ. Det har jag börjat göra också, inne på min blogg. Det har du kanske sett. Det lättar för det är ju ingen som sätter emot för kommentarerna kan inte bli annat än vänliga och förstående.
Jösses vad det blev mycket det här då. Ursäkta men har väl pratat för lite idag 😀
Kram ❤
Vilken tur att det var hos just mig du släppte loss och skrev på, jag som älskar långa kommentarer.
Som tur är blir jag inte tungt deprimerad, mest lätt att gråta, liksom överkänslig och sorgsen, suckar och har mig. Framförallt går det över …
Sen är jag hopplös gillar inte hög sommarvärme, har aldrig gjort, fast jag har rest mycket och svimmat i köer och på fåniga ställen, ung och ensam på resande fot. Utsatt då, japp, men blev alltid omhändertagen på bästa vis.
Jag har alltid använt bloggen som utlopp för tankar, känslor och gnöl om mitt tillstånd, hur skulle jag överleva utan att sätta ord på mitt liv? Sen älskar jag respons från andra och att läsa om era liv och tankar.
Jo, jag har sett att du skriver, bra tycker jag. Ibland tänker jag att själva skrivandet, just när jag bara skriver inte sitter och formulerar mig utan låter flödet bara göra sitt. Det är då jag ser mig själv extra bra, läser ibland eget inlägg långsamt, för att se verkligen se mig själv. Låter fånigt, klart jag vet vem jag är, men det är som om jag klargör mig själv, för mig själv. Kram påre!
Usch va jobbigt det låter. O bra att du kan släppa ut det. Jag märker alltmera att jag använder bloggen för att lära känna mig själv och världen, sent omsider. Och det mår jag väldigt bra av, så jag tror att jag förstår vad du menar.
Jag tror att vi som skriver har en nyfikenhet på vart det bär, nyfikenhet på att med tur få se en skärva till om oss själva. Kram
Just så! 🙂
🙂