Här vare tankar djupa och höga tror jag

I fredags var jag till läkaren igen och allt är så bra, kreat är ju personligt så det svajar lite upp och ner och är inte så mycket att bry sig om bara det inte är för stora variationer. Läkaren tog bort tre tabletter, framförallt fick jag sluta äta cortison på kvällen och det var en stor skillnad första kvällen. Idag har jag tagit cortisonet på förmiddagen så större delen av dagen gick åt till biverkningar, jag höll på att duscha och tvätta håret halva dagen utan att jag fick mer än håret tvättat. Blev så svimfärdig att jag fick lägga mig på badrumsgolvet med lödder i hela skallen. Det gick ju det med och håret blev ju till slut tvättat. Sen sov jag några timmar och kunde till min glädje känna igen mig själv bättre när jag klev upp, tog duschen och rev bort alla mina bandage och konstaterade att jag bara behöver ha ett på PD-katetern. Det stora såret ser ”fint” ut om än äckligt gult och lite intorkat blod här och där som väl får rasa av vid nästa dusch.

Mina kinder har ju blivit rundare av cortisonet och jag undrar vad det är som händer i kinderna? Är det vatten i vävnaden som sparas så att man sväller eller vad är det? Jag är öm i kinderna känner helt enkelt av svullnaden och så drar det lite lagom ont ut i mitt ena öra som jag ofta har haft öroninflammation i och då blir jag alltid lite rädd, än så länge verkar det bara vara tillfällig värk.

Vilket lördag det är idag, inte fattar man att det är höst? Jag har inte kommit utanför dörren idag, lite rädd känner jag mig att jag nu har förflyttat min sämsta period till dagtid när jag behöver gå ut och röra mig lite. Som det var idag kommer jag inte alls att komma ut på tur … Men det bästa med flytten av tablett ätandet är att jag igår mådde skapligt hela kvällen och bonusen var ju att fick sova hela natten, bara upp och kissa några gånger. Vaknade före nio och trodde inte det var sant. (Klart att jag tog mina sömntabletter, så lätt går det inte ännu att sova utan).

Om jag mår bättre även ikväll så ska jag sätta mig på motionscykeln och trampa några minuter som kompensation för utebliven promenad. Nu är maken och alla grabbarna på väg hem från sin golftur, äntligen har även maken fått sitt spel godkänt, jag vet inte riktigt hur det funkar men sonen och maken har tagit golfcert eller vad det kallas för tillsammans så det har ju varit lite tävling om vem som blev klar först och sonen han kämpade som en galning och vann den duellen. De tävlar alltid om det ena och andra men inte på ett sjukt vis utan de har rätt kul när de håller på, sonen har ju kämpat för att slå pappa sedan han var liten. Nu är han ju pappa själv till en son så han får nog igen det hela med tiden.

Jag tycker ännu att det är väldigt ogripbart att jag har Rositas njure i kroppen, att jag ska bli frisk och få leva normalt igen är en svårsmält sak. Jag läser ju vad ni som har gått före skriver och jag förstår på ett vis att det inom en framtid kommer handla även om mig, men ändå så svårt att förstå. Har man varit sjuk så länge så har man nästan glömt hur ett friskt liv levs. Jag har levt i ett slags drömmar om hur jag ska leva så länge att nu när jag sitter här och bara väntar på tillfrisknandet så fattar jag inte ett dugg.

Jag tänker att det sjuka har ju också förändrat mig på många vis genom åren, mitt tänkande och min inre längtan. Jag kanske inte är likadan när jag kliver ut som frisk som den jag var före sjukdommen. Det är både spännande och lite läskigt att inte säkert veta vem man är idag efter allt som har passerat genom min kropp/knopp. Vissa saker tror jag vi alla har med oss oavsett vad som händer med oss, som en slags genetisk kod som sitter som ett smäck i oss.

Men sen finns det delar som tidens tand slipar ner och förändrar med det vi upplever. Jag är otroligt mycket envisare än jag har fattat tidigare och det är både min akilleshäl och min styrka. Det där obändliga i mig som vrider min kropp ett extra varv om det bara går, det är sånt som gör att man överlever men också sånt som gör att man inte inser sina gränser. Jag har också upplevt känslan när jag helt tappar taget och faktiskt skiter i vad som händer, när allt som normalt är mig närmast och kärast inte kunde locka mig att leva en sekund till om jag fått råda just då. Har man en gång smakat på den där nålfina gränsen mellan lusten att leva och att bara tappa taget och gå, då har jag iallafall svårt att glömma bort den upplevelsen. Jag förstår, fick insikt i hur det är att vara så svårt sjuk att man inte orkar en stund till, jag förstår idag när andra svårt sjuka inte vill mer och jag kommer aldrig att protestera på det vis jag gjorde förr. Det finns en stund i mångas liv när livet i sig inte har något värde och hur svårt är inte det att inse när man står mitt i livet frisk och levande?

Att liv finns i så oändligt många varianter är något som jag nog har blivit mer medveten om med åren, tänker på när jag var ung och allt bara rann på, inte tänkte man så mycket på själva livet som ju var så självklart. Jag hör det på mina barn ibland när vi pratar hur mycket de har kvar till den livserfarenhet jag själv har skaffat mig genom åren och mödorna. De har ännu lätt för att tycka att man ska släppa och gå vidare, inte tänka så mycket utan bara tänka att jag blir frisk. Men vi som har levt och kämpat vet ju att man inte kan bara lämna och gå vidare, man måste ta sig igenom och ut på andra sidan. Jag kan tycka att det är irriterande att de har lite svårt för att ta emot den här biten av mitt helande. Att de med ungas rätt så lätt avfärdar mina tankar när de för mig är så viktiga att både tänka och prata om. Minns ju själv hur min älskade mormor berättade att hon inte ville leva mer och jag blev ju förtvivlad hon var ju min bästa älskade mormor som jag ville ha med mig hela livet helst. Inte förstod jag vad hon kände då, jag var för ung och oerfaren, så jag sa väl att hon inte skulle tänka eller prata på det viset, precis som mina ungarn nu säger till mig.

Undrar varför så många av är så rädda för att prata om det som är viktigt, det viktiga sopas så gärna undan i en rolig kommentar eller ignoreras med att ”tänk inte så där nu”. Men när fasen ska man tänka så där då?

Nu måste jag sluta för nu kommer golfarna hem.