Försök till tröst efter att min syster dog

Hittar en pärm hemma hos mamma med många texter skrivna av mig och kom att tänka på Beskrivarbloggen kära vän, så jag delar dessa tankar med dig och ni andra får hänga med på turen. Mina rader är skrivna ca 4 månader efter att min syster dog. Tänk gärna högt om det som flyter upp om sorg när ni läser mina rader.

Lilla mamma …

Ibland vet jag inte vad som fattas mig, men just nu gråter jag mycket för jag har precis skrivit det djupaste och vackraste brev jag någonsin har skrivit och det var till dig. Jag blev osäker på hur ett ord stavades och gick in på ”stavningstjänst”, när jag gick tillbaka till texten var den borta.
Jag gråter för det var så mycket jag ville säga till dig spontant ur mitt hjärta och så föll allt ut.

Jag började skriva att jag tänker mycket på sorgen, sorgen som upplevelse och jag tänker att jag aldrig har haft riktig sorg tidigare, så djup sorg. Många gånger har jag lyssnat till andras sorg och sagt att ”jag förstår”, katten att jag gjorde.

Sorgen är som att ligga i vatten, det gäller att hålla sig flytande, ibland dyker jag ner djupt och då gäller det att hålla andan, så upp igen och ta ett nytt andetag.
Här hjälper ingen flytväst eller frälsarkrans, det går inte att rädda sig själv på det viset, man måste in i och leva i och genom sina sorgkänslor.

Man kan ligga där på rygg och bara hovra i själva känslan, nästan som en vilopaus, men så blir man översköljd igen av en ny våg och varje gång blir jag lika förskräckt över känslans starka djup, förtvivlan och längtan.

Min blick dras nu oftast till sånt som har med döden att göra. Jag läser och hör liksom tydligare sånt som handlar om just sorg och saknad, lite märkligt men förståligt.

Vår vän Astrid Lindgrens ”döden, döden” har vi skrattat åt många gånger och hon berättade en gång om sin far Samuel August när han stod vid kistan och höll Astrids mammas kalla hand i sin.
Då grät han och sa, ”Och dine händer som jag har värmt så månge gånger”, nu kunde han inte värma dem mer. ”En del går före och en del går efter”, sa han. ”Dä är inget som vi kan göre nått åt”.

Nej, vi kan inget göre åt det, så är det, men jag tror och hoppas att vi ska kunna leva vidare, göra det i glädjen även för de våra som har gått före.
Jag vill så gärna tro att de finns här omkring oss och att de vakar över oss och att de deltar i våra liv.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig
alltid
Du har min röst den finns i dig
Den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte min kropp
Jag finns i dig du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig är inom dig
Så vi är jämnt tillsammans

Dikt Barbro Lindgren

16 thoughts on “Försök till tröst efter att min syster dog

  1. surridurr skriver:

    Det där var starkt. Och känslosamt. Minns när min syrra drabbades av lunginflammation som ingen antibiotika bet på. Hon hade smittats av microplasma…….tror jag det kallades för. Vi var vuxna och odödliga. Då hon blev inlagd på sjukhus och de ännu inte visste hur det skulle hanteras blev jag riktigt rädd. Minns att hela kroppen bara darrade. Tårarna bara sprutade. Jag var rädd. Så jäkla rädd. Hon har svävat mellan liv och död en gång förut. Liksom den gången klarade hon sig tack och lov. Min älskade syster!

    • livsglimtar skriver:

      Jag tror inte man förstår hur oförberedda vi är på att nära och kära kan dö ifrån oss när som helst lika lite som vi själva hinner med alla faser man ska igenom om man själv ska dö om det hela går för snabbt.
      Skönt att din syster överlevde, det trodde jag en kort sekund att också min skulle göra, men det var ett önsketänkande från både mig och min syster.

  2. gunnardeckare skriver:

    Ja din text får en verkligen att tänka på smärta i sorgen och sen vemodet när det har gått ett antal år. Jag tror att alla känner igen sig på nåt sätt även om var och ens upplevelser sklijer sig åt.
    En saknad som är lite annorlunda är när ”kändisar” går bort. Det har varit många sådana under året tycker jag. Även om man aldrig har haft en realtion till dom så känns det ändå som vänner som det blir tomt efter.

    —————————
    Jag har en recension på Ramona Franssons nya deckare på min blogg. Läs gärna den (recensionen och boken)

    • livsglimtar skriver:

      Men du det är väl märkligt att man blir så ”tagen” när kändisar går bort. Jag har ofta tänkt på det, som om en bit av uppväxten försvinner, de ska liksom finnas där i bakgrunden, de hör till.

  3. lenaikista skriver:

    Tack för ditt inlägg. Att kunna dela svåra känslor tycker jag är nätets främsta styrka. Att få ”prata av sig” så mycket man behöver och hitta människor med liknande erfarenheter. (IRL kan ju omgivningen krokna efter ett tag.) Eller så är man inte så öppen till sin natur, men kan ändå läsa hur det är för andra. Och det viktigaste: Att man inte är ensam.

    Minns när min syster fått ett barn som dog under förlossningen. Inte fick de hjälp från sjukhuset heller f a komma över chocken. Läkaren tyckte att det inte var nåt att prata om, ”kurvorna visar ju 0, 0, 0, så han var ju död.” …
    En lång tid efter det såg hon såg barn och barnvagnar vart hon såg..

    • livsglimtar skriver:

      Så skriver du så fin och viktig kommentar och noll reaktion … förlåt mig.
      Vi sliter med mammas hus var där igår igen, hade flak med oss för att få med det största bökigaste hem.
      Dit kom även tanten som ska flytta in efter mamma med sin dotter och bror för att titta en gång till.
      Så nu siktar vi på fredag + flaket igen för att sen köra sista lasset till landet. Sen får en firma ta över släpa ut det som är kvar och städa.
      Jag är som urgröpt av trötthet efter alla samtal runt mamma, rensandet av hennes hus, hälsande på henne, handlande, fixande, trixande med allt hon behöver i nya boendet.
      För att inte tala om rummet här hemma som är proppat av sånt som ska sorteras.
      Tjingeling!

    • livsglimtar skriver:

      Jag me, idag har jag ont i höger fot, tror jag fick spricka eller brutet ben i mellanfoten. Jäkla flyttande av möbler, bordsbenen på ett slagbord föll ner på foten och det gick knappt att gå igår, idag värker det så jag blir galen. Svullet är det, funderar på att ringa VC och be om röntgen. Förra sommaren var ju samma fot av, men behövde inget gips. Vore väl sjutton om den ska vara av även denna sommar. Trött blir jag …

  4. vardagsgladje skriver:

    Jag tycker mycket om den dikten. Om man bortser från första raden vill säga. Jag gråter precis hur mycket jag vill, tycker jag :-).

    Jag tycker om känslan av att ha två skyddande änglar som vill mig väl och följer mig på min livsstig: min pappa och min älskade man A. Men två räcker gott!

    • livsglimtar skriver:

      Jag tänker att diktaren menar att vi inte ska gråta för den döde finns kvar, självklart både får vi och ska gråta om vi vill, men vi ska på något vis hitta tröst i insikten att den saknade finns med oss hela tiden.
      Klart du har dina änglar med dig, jag har min pappa och säkert även mormor med mig. Jag brukar prata både med mormor och min syster ibland.
      Sucka inför något tungt och påpeka läget för dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s