Längtans famntag

Idag som dagen efter mår jag riktigt bra, maken stack till Uppsala, här ska handlas ny frys, en modell med dörr att öppna och grillarnas Grill, inte sjutton minns jag vad märker heter. Den gamla har rostat samman efter så många års ständigt grillande, han är iväg med flaket på ”😃manliga ärenden” själv njuter jag av att vara ensam.

Var ingen idé för mig och Frasse att hänga med, sitta och vänta i bilen är inte så kul, så vi häckar här hemma. Ingen riktig lugn och ro för ute håller grannen som ”aldrig är där,” på med både trädfällning och slyröjning. Ett yngre par med ett barn 3-4 år är med och hoppas nu att de ska ta över stället som bara stått tomt i alla år. Kanske barn och barnbarn som tar över. Eller snyggar de till för försäljning?

Jag räknar nu in två flickor 5-7 års ålder hos de som köpte huset en bit längre ner över gatan. Med hopp om ny familj i huset som röjer idag närmast vårt, med lilla grabben, sen barnbarn hos de andra boende runt mig. Tror det kan bli roligt för mina barnbarn i framtiden här. Minns mina egna somrar hur vi ungar lekte från morgon till kväll, barfota rände vi runt, badade, busade, bondgården, sov någon natt i tält, brännboll och allt sånt friska ungar gjorde förr.

Tog en snabb paus, kråkfamiljens överhuvud gick på altanräcket och kraxade på min uppmärksamhet, tursamt hade jag lite bröd ämnat för dem.

Jo, igår var det födelsedagskalas för dotterns äldsta som fyllde sju år,  nu med redig glugg framtill, som jag inte sett tidigare och blev så full i skratt när hon flinade upp sig. Det här att tiden går och i mångt och mycket bjuder på repriser generation efter generation tänker man inte så ofta på. Men sjuåringar med sina gluggar, sparade tänder, tandfebesök, försök att vissla, vickande på lösa tänder, förväntan och spänning. En generationsgrej som är festlig att få uppleva, sin egen, ens barns och barnbarns.

Det var verkligen en mysig eftermiddag, jag kände att det var mina ungar och deras barn jag saknat så mycket, just tillsammans. Vi längtade galet efter att kramas, så vi spritade och tvättade händer, dotter tog fram munskydd till sin familj, stora som små och jag har ju alltid med mig.
Asså det var en starkt känslomässig stund, tror vi krymper utan att ha fysisk kontakt med varandra. Min elvaåring stod först i kön och vi kunde nog stå kvar där till idag, om inte alla andra också behövde kramas med oss och vi med dem.

Där stod hon, 3 snart 4, farmors lilla aviga, blyga, håll avstånd och ville verkligen kramas med farmor. Hennes val och jag kramade hårt och kände vår längtan att få vara bara hon och jag precis som mellan T och mig. Hon behöver mig, min hjälp att våga blomma upp ur sin blygsel, det ska bli ett nöje att stärka upp henne och hennes tankar, de ser jag fram emot att ta del av.

Att krama, verkligen krama min dotter gjorde mig varm, det var så skönt och efterlängtat, hennes varma omfamnande kärlek. Oftast när man kommer eller går till varandra är det snabba kramar, ungar och andra på plats ska ha kramar och det blir någon slags snabbvariant, med längre ögonkontakt än normalt, mor och dotter.

Vet du, ibland tror jag inte det är mig det handlar om, att jag har hunnit med allt det här ja, gudomliga med att föda två barn, hela deras uppväxt i reafart, deras bildande av sina familjer och kronan på det hela, barnbarnen. Jag kan omöjligt begripa hur allt gick till och så snabbt.