Inställd fest

362C89D0-A6CD-473D-A724-D1B37DBFA42F

Just nu är jag glad att vi ställde in festen imorgon, festen när vi skulle tävla i två lag med våra barn med respektive och barnbarnen. Sitta ute och äta och ha det mysigt och lättsamt. Dottern tyckte det var mer än tråkigt att inte träffas i helgen, ”vi kan väl klä på oss mer” sa hon.

Hoppa säck i 5 cm snö, jaga med potatis i sked, käka kolasnören och lirka ner en kaka från ansiktet med bara grimaser. Nä, tänkte just det, att vi hoppar över den här helgen. Planerar nu för en med mer lämpligt vårväder för utekalas.

Svårt att fatta att vi satt ute förra lördagen, grillade och åt en god middag runt bordet, med parasollet görande sin uppgift.

Dagen har varit så trevlig, telefonen har ring, blombud har kommit och vänner på Facebook har grattar med vänliga tankar och lyckönskningar. Undrar om det finns många som mig, lycklig att få uppleva sin pensionsdag? Det hoppas jag, sen har jag festen kvar att vänta på, den kommer bli så mysigt.

Imorgon ska maken och andra ut på städdag i området, jag är nöjd med att stanna hemma och vakta stugan. På eftermiddagen kommer min älskade morbror med sin sambo, morbror som jag bodde mitt första år med, han bodde ännu hemma hos mormor. När jag blev äldre lärde han mig att sätta smörat hårt bröd fast under bordet. Mormor blev väl inte så glad över bus han lärde mig, men jag skrattade nog allt jag kunde. Världens bästa, snällaste, roligaste morbror. ❤

Idag är han svårt lungsjuk och tar sig fram hjälpligt med syrgas, det går åt fel håll och det känns så orättvist. Livet och åren tar oss till slut, men det är omöjligt att acceptera att folk långsamt ska kvävas. Jag blev så lycklig när de ringde idag och ville komma en liten stund och fika med oss imorgon. Jag har köpt en tårta att bjuda på och hoppas han orkar resa hit imorgon, vet ju själv hur orken lätt kan ta slut när man inte är riktigt frisk. Handlar inte om vad man har lust till, utan vad man klarar av.

Nu är klockan lite över tolv och min dag är slut, men jag är inte slut ännu, ska lägga mig och läsa.

Kram på er alla!

Lite av varje dagarna efter

Hur har ni det i svallet efter julafton?

Jo tack, igår var det en vilodag för kroppen, det som nog plågade mig mest på julafton var soffan, inte min, utan dotterns. Nu för tiden har yngre folk soffor som  ingen kan sitta i, en sittvänlig soffa, vet de inte vad det är, sånt har vi äldre mest kunskap om. En soffdyna ska ha ett visst avstånd till knävecken, så att benen kan hänga ner som brukligt när man sitter i en soffa eller i en stol. Ryggen ska vila mot just ett ryggstöd, det är därför det heter ”ryggstöd”.

I moderna soffor sitter man med benen pekande rakt ut, som små barn, det går inte att böja knäleden för soffdynan är för bred, om du samtidigt vilar din rygg mot ryggstödet. Mina korta strumpor hade konstant hälen på ovansidan av foten, just för att sofftyget var strävt vilket fick hälen att snurra runt, när jag ålade runt i försök att hitta en vettig placering av kroppen. Dotterns svärmor och jag suckade, hon fick ont i ryggen och satt mest på kanten med rak rygg. Själv gnölade jag mest dagen efter jag hade hasat runt i oändligt många varianter av försök till sittande.

Själva julafton var trevlig och oväntat lugn, de små blir äldre för varje år, konstigt nog. Min 2-åring som nyss låg på sjukhus, var en avmagrad variant av sig själv, stod nyvaken rakt upp och ner i sin egen värld väldigt länge. Ingen fick peta på henne och jag ska erkänna att hjärtar mitt var tungt av kärlek till henne och min längtan var så stark att svepa upp henne i famnen och bara trösta, smeka, gunga henne lite, nära mitt hjärta. Om inte ”om” hade funnits hade hon inte stått där, impregnerad i 1900- talets största hit penicillinet, om inte det fanns, fanns hon inte mer.

Nu tänkte jag på julmaten, den goa, generösa som vi alla har hjäpts åt att laga till vår gemensamma måltid. Andras högtider bryts bröd som start på högtid, några äter inte i dagsljus, men festar så fort mörkret lägger sig. Jag har aldrig hört att andra än just vi svenskar ska skämmas för att vi äter vid våra högtider, vi äter för mycket och vi äter fel. Herregud en griljerad julskinka när man ska tänka på miljön och äta en griljerad kålrot.

Ett dignande Fanny och Alexanderjulbord ska vi skämmas över, titta på SVT och TV4 som ständigt visar tiggande om allmosor till svultna barn, med en stor extra pik av sändningstid vid jul och övriga högtider. Trots att vi är ett av de folk som skänker mest privat och inte bara via skattetvång. Men storebror ser dig och vill att du ska storkna av överflödet, inte slappna av med familj och vänner under en svensk högtid. Svensken ska alltid ha dåligt samvete över världens plågor, över andra som inte har mat, julpaket, tak över huvudet, glädje i huset. Inte nog med miljötalibanerna, nu har vi vegoterroristerna, kläder som i andrahandsterrorister, cykelterroristerna osv i evigt.

Allt som kan omvandlas till något vi har dåligt samvete över, skäms över, glädjen att ge oss själva något, det är fult. På något slags statligt konstigt vis, är vi inte värda att ha våra högtider längre, inte om de innehåller festmat, presenter eller glädje. Det är alltid  någon annan som ska ha dina surt förvärvade pengar. Staten och media försöker ständig göra oss totalt befriade från allt som vi i alla tider trott var vi, vårt gemensamma vi, vårt arv som håller ihop oss.

Men trots allt, firade jag och min familj julafton med glädje över mötet med varandra, ungarnas lidande i sin väntan på tomten, julbordets fröjder, storögda ungar när tomten äntligen kom, julklappspapper i överflöd, ungars glädjetjut, och lugnet som la sig när förväntningarna hade stillats, leken med det nya.

Själv blev jag så överraskad, fick en ny IPad av maken och räknade ut att den gamla som känts sliten, var från julen 2012. Att jag sen fick så efterlängtade böcker som Hans Roslings bok om sitt eget liv och den sista Factfullness, som jag direkt på julnatten fastnade i. Han hade 13 frågor som jag som läsare skulle svara på, det gjorde jag och fick 6 rätt vilket jag själv inte var imponerad av, men förstod sen att det var riktigt bra med min kunskap, jämfört med alla grupper över hela jorden som har fått svara på frågorna. Jaha, ”jag” du är inte så dum som jag ser ut, som vi sa i min uppväxt. En får glädjas åt de lilla. 🙂

Fridens, hur var det med din jul?

 

 

Onda ögat av mormor

Maken lagade middag igår, planka med entrecote, bea och duschesspotatismos. Men färgen på fotot är ju inte i närheten av hur det såg ut. Det var himmelskt gott!

Till mammas boende kom vi igår släpandes på kassar med kaffetermosar, saft till ungarna och allt som hör till ett 85-års kalas. Tiramisutårta till oss, en till personalen och ännu en till mammas mys med sina boendekamrater till idag. Dottern kom med en kartong full av ostar, vindruvor, päron, rödvin, choklad och massor av ostkex. Tanken är att de idag ska äta ost och sippa vin före kaffe och chokladmoussetårtan vid 2-tiden. Jag hoppas de får en trevlig stund med andra smaker på ost än den boendet bjuder, gorgonzola och vällagrad brie är väl aldrig fel.

Mamma satt så nöjd, fin i håret efter besök av frissan, hon njuter av att se oss alla prata och skratta. Det var stor skillnad i år med barnbarnen, förra året var det ett jäkla liv på dem, de skrek, trotsade, lekte och rymde ut i korridorerna, inte en lugn stund. Men igår var de lagom nivå på allt, de blir äldre och lugnare, dottern hade packat ner ritpapper på rulle och färgade pennor, först ritade ungarna, sen satt föräldrarna där och ritade.  🙂

Min morbror med fru kom och det var jag så glad över, vi har inte setts på ett tag, sommarn var ju läskigt varm och många besök och uppgjorda planer grusades. Morbror med syrgas, så tärd av att röra sig, det gör ont i mig, han har varit en sån otrolig kraftkarl, jobbat som få, ställt upp för andra, mer än ni kan föreställa er. Det finns en snällhetsgen i min släkt på mammas sida, morfar var också sån, ”snäll, så han nästan var dum.”

Jag bodde mitt första år hemma hos mormor och morfar, då bodde ännu morbror kvar hemma, så vi har lite mer känsla för varandra, lite bror och syster kan jag tänka mig. Han har bytt blöja på mig, lekt med mig och lärde mig nyttiga saker som att sätta upp hårda smörgåsen med smörsidan som klister upp under köksbordet. Eller varför inte skjuta gröna ärtor med gaffeln ut i köket? Mormor gav oss onda ögat, men jag tror hon smålog när vi inte såg, var väl morbror som fick städa efter oss.

Sonen sa igår att det var dags för middag hemma hos oss eller hos dem med hela familjen och lekar ville han ha, precis som vi hade på vår bröllopsdagsfest. Det här att tävla vuxna mot ungarna är så roligt, kissade nästan på mig av skratt. Det gjorde faktist en vän till mig, kissade på sig, vid värsta tänkbara tillfälle, sittandes på sin mans axlar för att palla äpplen. Hon svajade och skrattade så hon kissade på sig, vilken tur i oturen att det var hennes man. 🙂

Idag har det varit en lång startsträcka för mig, ont här och där och under tiden jag har tyckt synd om mig själv, har maken gått igång som en galning. Målat väggen rakt fram i klädkammaren, planterar nu om blommor, de nya vi köpte har ju bara skit som sk jord. Jo, tvättmaskinen har han satt på och sen ska han måla väggen en gång till. Tack Gode Gnu att jag har ett sånt under till make och tro inte jag har sagt ett ord om det som händer, han är självgående, fostrad av mig hahaha!

Fridens

Ufot har landat

Efter sällskap i stugan i dagarna fyra slits jag mellan tystnaden i mig själv, sommarprataren eller paddan med orden som vill ut.

Ordtorkan uppstod när maken nu fyllt 60 och med familjens hjälp har baxats över staketet mot den nu eviga utförsbacken i sikte, med mig vid handen. Dagen efter festen inser jag tacksamt att det var tur att det bara var vi närmaste familjen. Partytältet ligger som ett kraschat ufo över altanbordet i rester av ett regn som fullständigt vräkte ner timma in och ut. En gasoltub tommare än tom står ståndaktigt och blänger, när det är vi som ska blänga, fråga med vilken rätt den lät gasen ta slut mitt i festgrillandet? Jag bara undrar … tur att vi kunde flytta in den hela laxen med chiliflakes, salt, svartpeppar och honung ringlat över sig till ugnen. Tur att vi kunde sitta inne och spela TP och tur att vi trivs med varandra i en liten stuga med tre barnbarn som pockade på än det ena än det andra. Förbannad tur att vi inte slog till med stor baluns, altanen full av hungriga firare.

Igår var vi på Väddö KoSafari med delar av familjen, en höjdardag för oss alla. Ungarna fick träffa smådjur i bur och vuxna kunde sitta ute eller inne och fika. Pannkaka, grädde och sylt åt min fina 6-åring medan 2-åringen inte gav sig utav  ville  ha de vuxnas räkmackor vilket hon också fick, det lönar sig att ligga i. Sen bar det av i skrinda med tak dragen av en traktor ut i kohagen, nyfikna kor kom så nära att vi kunde klia lite. Bonden berättade om gården, djuren och produkterna, ostarna köpte vi så klart med oss hem. Nu ringde dottern och sa att hon hittat en BisamSafari som vi förmodligen också kommer att åka till.

Idag lassades enorma mängder jord ut i en hög på tomten, ska bli grunden till gräsmattan. Maken och vår 6-åriga barnbarn kör ut med skottkärra och krattar av bara sjutton. Maken ska ringa vår granne med grävskopan och höra när det passar att komma, här behövs hjälp.

Tvååringen ni vet, styv kuling var på Kolmården för en vecka sedan, när de klev in i delfinariet började hon klä av sig, hon skulle bada i poolen. Jag ser hela tiden den bilden för mina ögon och så bubblar det av glädje i mig, ungar är så härliga. På tal om de små så sitter 6-åringen i rutschkanan och äter yogurt med havrekuddar och en hårding med ost och gurka. Jag erbjöd honom att komma in på mellis, kunde han få sitta ute på bänken och äta, klart han fick, att sen hans ända ville sitta i kanan spelar roll?

50 kvm brädor

                                                                                 

Hemma igen efter semestern …

Försöker hämta mig mestadels liggandes i soffan … läser … luftar hunden och gör mest ingenting.

På landet snickrade maken och sonen ihop 50 kvm altan med stor hjälp av marsipangrisen som bankade och skruvade på allt han såg. Själv basade jag över köksregionen och det ska gudarna veta att det äts mest hela tiden på landet. Ingen mage som bryr sig om att jag inte orkade … eller ville.

Nu ligger jag i startgropen inför dotterns bröllop på lördag, ännu saknar jag skor … och tights, tre kvartingar med en spets nertill … ska ha en tunika överdel … ett hysteriskt inköp under semestern när jag insåg att det inte blir ett dugg sytt på den klänning jag tänkte mig på bröllopet. Dotterna har gått in på sista hysteriska dagarna, allt har hon fixat själv och är man kontrollfreak så finns det tusen och en saker att bli nervig över inför en sån här stor övning.

Själv har jag skrivit ett tal men vet inte om jag får en tupp i halsen när det väl är min tur att ställa mig upp och tala. Inget jag längtar efter bland alla deras välutbildade vänner som slänger sig med tal som ingenting. Kanske är det så att jag har nått rätt kärring ålder för att slinka undan och ses med överseende, hon morsan där som pratar en stund.

Dagen har varit tuff, har både hälsat på god vän och hämtat marsipangrisen på dagis … klart det blev middag för två extra. Ha ha, middagen räckte fint till mig och Tim så jag sa till maken att han skulle köpa med sig en burk Ravioli på väg hem till sig och sonen. Fina middagen va?

Nu ska jag lägga mig och läsa är så inne i en deckare vilket är det jag mest läser.

Fläsksteken blev en kalkon blev en lammstek

 Glad Påsk!

En konstig påsk … började med beställningen av fläsksteken med svålen kvar för er som hängt med, något sånt kunde inte min handlare skaffa fram fyra dagar före påsk.

Nähä, maken rotar i stora frysboxen och jublar när han hittar en kalkon. Så bra då äter vi upp den till påsk.

Men det gnager i mig, en kalkon … du får ta upp den säger jag och visa mig hur stor den är. Maken tycker att jag mest är besvärlig … men tar till sist upp ”kalkonen” som visar sig vara en redig bit lamm, lagom till en gryta. Hur i hel*ete kunde du tro att det här var en kalkon sa jag med ganska stora bokstäver?

Äru dum eller skojar du???

Så där stod vi igår utan själva middagen inför påskaftonens bjudning. Jag förlitar mig enbart på maken för jag orkar inte, det bara är så. Vi drog iväg och köpte två lammstekar på så där 2,5 kg tillsammans så nu är vi på banan igen. Kokos Pannacottan kan ni glömma, jag gjorde precis som det stod i receptet och fick en kokosdel som gelead flöt ovanpå och undertill kokosvattnet eller vad man ska säga, såg bara äckligt ut så det slängde jag. Ähh, sur blev jag … det blir ostbricka efter middagen.

Man ska inte tro att man kan laga mat om man inte mår bra det blir bara skräp av det hela. Nu har maken tagit över köket och det mesta är snart klart, gode gud att han finns och gillar att laga mat.

Så Påska på NU alla påskkärringar och gubbar!

När det oväntade händer har jag inte Gevalia hemma

Nu sitter jag här utan hiss med en kropp som är som ett utskitet äpple, jag vet inte vad det är som är fel mår inte alls bra. Imorgon ska jag till njurläkaren och det kanske är en bra tidpunkt att gå igenom provsvar och kanske få lite hjälp.

Konstigt att helgerna bara snurrar till så är det vardag igen, lördagen gick åt till att sova, jag mår som sagt inte bra. Igår var vi över till dottern och fästmannen som bjöd på middag, det var en trevlig kväll med väldigt god mat. Hon kan det där dottern med att laga mat vilket jag är väldigt glad för … synd om folk som aldrig lär sig det basala här i livet, jag menar laga mat borde väl alla kunna lära sig under uppväxten och ja, sonen är lika duktig han. Slår mig för bröstet ha ha …

Det här med att ha ”lyckade barn” kan man ju tänka olika om, vad är lyckade barn? För en del är det höga examina och fina titlar, inte mig emot men, viktigare att de klarar av allt det där basala som att serva sig själva, inte vara beroende av någon som tvättar, lagar mat eller vad det nu kan vara som man kan undgå att lära sig, eller smita ifrån. Självgående tänkte jag ofta att jag ville att mina barn skulle bli. Vara lyckliga i det lilla … drömma ska vi alla göra men ändå stå med fötterna på jorden. Många unga nu för tiden verkar helt ha spårat ur … när jag läser vissa ungas bloggar så får jag ofta obehagskänslor, det är tjejer jag följer och de super å de grövsta och jag blir så förbaskat beklämd. Tycker det är så tråkigt att jag inte längre kan vara med där ute och finnas till för de yngre eller de gamla.

Nu för tiden händer det oväntade mest hela tiden … synd att jag inte har Gevalia kaffe och kunde bjuda på. Min balkong på sjunde våningen … det är fem våningar ner till entrén, sen finns det två våningar till under. Men 7 våningar upp har jag nu nästan vant mig vid att män ständigt hoppar över balkongräcket, tänk att jag har blivit en sån läckerbit att de klättrar så högt för att nå mig. Ha ha knappast, hoppas att de är inne på sista omgången nu så att vi kan få tillbaka vår balkong, maken sa igår att det dröjer tre veckor tills han hämtar trägolvet till balkongen från källaren? Vaffö då da sa jag?

Hissen sa han … just det, den står i tre veckor och källaren är 7 våningar ner.

På tal om det där oväntade så har jag nu hissgubbarna på mitt etage eftersom hisstrumman är högst upp, tänkte hämta posten som jag har en hink till stående utanför min dörr för att Watson inte ska skälla när DN dimper ner tidigt på morgonen. Nå, jag öppnar dörren så där halvklädd när jag upptäcker att det är gubbar där ute … snabbt stängde jag dörren och drog på mig en långklänning som är så bekväm att bara dra på sig. Öppnade dörren och tog min post, inte en gubbe i närheten … skönt. Sen långt senare så ser jag att jag har klänningen ut och in ha ha insidan är full av trådar som hänger så det var hugget som stucket att visa sig halvnaken eller med en felvänd klänning på mig, galet vilket som.

Marsipangrisen mår som en prins, aldrig har det varit någon längre lugn stund sedan operationen, han har inte ens klagat på halsont, tror det värsta för hans det var stolpillren han fick mot smärtan i början. Han vägrade att dricka smärtlindrande oavsett om det smakade hallon eller björnbär och då blev det stolpiller. Han har börjat påtala att det luktar en massa och undrat vad det är som luktar … hans körtlar i näsan var visst väldigt stora så tänk om han inte har känt dofter tidigare?

Nu ska jag lägga mig och läsa Tid att vara ensam av Patricia Tudor-Sandahl, hon är en behaglig kvinna som jag har lyssnat på några gånger när vi ifd StockholmsAstrologerna hyrde in henne som föreläsare.

 

 

Ingen romtoddy men allt annat var på plats

Nu blev det faktiskt ingen äggtoddy på påskafton, minns att min pappa brukade ge syrran och mig ett varsitt glas med äggula och socker, sen vispade vi för kung och fosterland med en gaffel till det hela var vitt och pösigt … pappa nöjde sig inte med det utan hällde i romplit och fick sig en jamare. Fick även vi döttrar när vi hade vuxit upp.

På bordet ligger nu årets skörd av påskägg, Åre strut med choklad, chokladask, blandat godis och NK choklad. Tursamt sa jag till maken att hoppa över det traditionella chokladgodiset jag alltid får från Betsy Sandberg, jag som ska börja ett nytt liv på tisdag har ju ingen möjlighet att äta upp alla de här kalorierna.  Ett ägg har jag sparat till postkillen, jag skulle ge honom ett ägg men glömde bort att torsdag var veckans sista arbetsdag, så han får ägget på tisdag. Han är bara för go som ofta släpar hit paket som jag normalt skulle få hämta på posten.

Gårdagen blev väldigt trevlig med all mat vi hade lagat och bakat, gästerna var uppslupna och glada och vår yngsta familjemedlem var på topp hela kvällen. Tänk att man kan vara lite över två år och så glad och nöjd hela tiden, han charmade alla damer så det stod härliga till. Vi hade köpt en ny lastbil till honom och så senaste Byggare Bob filmen som gick i en evighetsslinga på tv. Att se honom ränna som en en galning fram och tillbaka till påskägg han hade fått, att få tugga i sig så mycket godis på en gång har han nog aldrig gjort tidigare. 

Efter maten så spelade vi det nyköpta Matspelet som låg på en trevlig och lagom svår nivå för oss trött och stinna efter all mat.

Dottern hjälpte till med diskningen och den sista matlagningen inför middagen, sonen gjorde sallad och maken han surrade runt det hela och drog i många trådar på en gång. Sillen som vi gjorde två helt nya sorter som jag hittade i Buffés senaste nummer var suveränt god. En äppelsill som alla var lyriska över och så den lite mer krämiga pepparrot/kaprissillen var verkligen sorter som jag ska göra om. Men en rätt blev det bara pannkaka av ishavstårtan med räkor behövde mer gelatin, under middagen hade vi roligt åt vad vi skulle ha gjort med den allt för lösa röran som låg på kavringsbotten. Ett förslag var att bara röra ihop botten och allt och servera i småskålar och lådsas att det var en variant på gubbröra 🙂 många skratt när vi spånade vidare.

Idag stack sonen och maken iväg till landet och hämtade husbilen ifrån sin vintervila i ladan. Jag har haft Tim här hela dagen, vi har haft det så mysigt och jag har fått hjälp med det mesta man kan tänka sig. Han har plockat upp ur diskmaskinen för första gången med mig och det var en uppgift som han tog på största alvar. Jag tror att han kan komma att bli min största vapendragare i köket med tiden, han sneglade på äggen och frågade ”vad är det”? Jag sa att han inte fick godis .. måste fråga pappa först. Tror att det är viktigt att man som far/morförälder inte bara kör över föräldrarnas vilja utan rättar sig efter den. Tim får oftast lite mer av både det ena och andra när han är här och det är en far/morförälders privilegium.

Min mamma ringde och tackade för igår och då efter att Tim har pratat med min mamma säger han till mig när det är min tur att prata med mamma ”Jag älskar Tarmor” …. jag älskar Tarmor, två gånger i rad och mamma blev blötdjur i luren för hon hörde varje ord och vad jag blev ska vi inte tala om. Nää, jag gav honom inte påskägget …. men det var nog nära.

Byxorna jag har sytt är för stora till honom så jag har sprättat upp dem i baken måste både sy in dem och klippa av dem.  Rackarns binnikemask till unge och vara smal. 

Njut nu av det sista påsken har att erbjuda, själv ska jag vila mig för nu har jag hållit igång i tre dagar.

Tänk att en tossa kan göra mig så glad

Nu blommar det … verkligen, när jag gick kissturen med Watson så njöt jag av vitsippor och blåsippor en sån rikedom att jag blir tagen. Tänk att jag ännu vid 57 år ålder ännu känner mig upprymd och förvånad över vårens intåg.  Inte kan man tro när snön ligger meterhög att det finns växter som bara vänta på att få blomma igen.

Igår var jag till optikern och blev testad … ”du skelar” sa hon och så fick jag en remiss till en specialist med bättre medel att undersöka just denna defekt jag nyligen har fått, en skelning som inte syns. Så mina nya glasögon får vänta ett bra tag på att bli verklighet … jag funderar efter några år av lila bågar på att köpa turkosa … inte vet jag, vi får se vad det blir. Sen flängde jag runt som en galning, gick ner till vårt centrum, både bibban, apoteket och en bokaffär stod på listan. Jag var så glad över att hitta bebistosser på Lindex … efter tips från en annan matte vars hund har haft samma problem som Watson. Dessa tossor sitter perfekt på tassen när han är inne, skydd måste vi ha på för att han inte ska slicka sönder svullnaden, nu slipper maken varje kväll byta dyrt bandage. Äntligen ser vi att det hela går åt rätt håll och tossan är perfekt, 39 kronor för 2 par istället för att köpa dyrt bandage om och om igen.

Synd att jag inte har lyckats dressera Watson att gå på toa

När maken kom hem åkte vi till stora härliga bullriga familjen vars näst yngsta fyllde tonåring. Som vanligt bjöds det på många skratt, verkligen en trevlig kväll. Jag hade även med mig en peng i kuvert till yngsta sonen och ett par stickade strumpor, tror det var maken som låg på sjukhuset när han fyllde år. Den yngsta med sina vackra bruna ögon som djupa brunnar … mellan oss lever kärleken. Jag fick lova att vi skulle ses snart igen och jag känner att det är så sorgligt att vi inte ses så ofta.

Jag vet inte om ni känner som mig ibland när det gäller en del barn? Det är inte det att han behöver mig för att hans föräldra på något vis brister, näää aldrig i livet utan det är som om vi har ett eget band mellan oss som gör att han/jag har ett behov av att bara vara där lite nära, prata, fantisera, läsa högt och bara mysa.

Att få vara den där vuxna som en period (när han föddes bodde vi grannar) hade lite extra tid att se, tid att lyssna att bara vara, sånt där som man som förälder mitt i smeten inte alls har så gott om tid för. Det är nog det som har bundit ett kärlekens band mellan V och mig. 

Nu har jag lita att pyssla med, ikväll kommer min vän som köpte de första två skåpen och köper även det sista. Tänk att jag kände det när hon var här första gången och hämtade skåpen. Ibland känner jag så tydligt hur det kommer att bli att jag blir lite full i skratt, men det går ju inte att säga till andra hur jag tänker. Allt för ofta har jag siat rätt om både det ena och andra … snacka Saab, bara visste att det där kommer inte att gå. Varför envisas med något som förmodligen redan har gjort sitt och varför slösa med våra pengar på privata ägares problem? Fattar inte varför vi ska gå in och betala allt som börjar halta med våra surt skattade pengar, dem ser vi aldrig röken av sen. Kanske skulle vi öppna bank och gå dåligt så kan staten (vi) betala det hela och vi som bank behöver aldrig betala tillbaka hur bra vi än går framöver.

Nej nu ska jag sätta igång ….

Blodet droppar, blodet droppar

När jag igår klev på bussen som skulle köra mig och Watson till hundtrim så såg jag bloddroppar på golvet fram till vårt säte. Watson slickade maniskt och jag drog i honom för jag ville inte att han skulle slicka på blod. Då ser jag att det är hans tass som blöder … åhh inte nu igen, den där förbaskade hårsäcken med sitt hårstrå som växer fel och gör att tassen svullnar och till slut spricker det upp och han blöder. Gårdagen den var f*an i mig inte klok så full av missräkningar och tråkigheter.

Jag lämnade Watson och gick med min julklapp ett presentkort in på en damaffär. Där i omklädningsrummet fick jag en helt ny dimension av mig själv, den bakre delen som jag annars skonas ifrån. Blev jag deppig? Åkte mitt jag ner i de grova vinterkängorna? Hmm, skulle nog tro det och en överdel ville jag inte alls ha, slet åt mig ett par likadana brallor som jag har köpt tidigare och åkte hem. Nu börjar det kännas som att tältavdelningen är vad som passar min kropp.

När maken kom hem så fick Watson salva och bandage runt tassen och nu börjar det hela om, byte varje dag och så måste det hela gå åt rätt håll. Det går att operera bort den där hårsäcken, men det är ett svårt ställe sa veterinären då det inte finns extrahud att ta till, området som drabbas är precis ovanför nageln.

Idag kommer dottern på besök, vi ska hämta Tim senare på dagis, jag ska laga en stor gryta till middag för ikväll kommer hela familjen att äta  tillsammans. Jag känner mig trött, har också min mamma inlagd för operation just nu och får först vid 16-tiden höra hur det har gått.

Allt har en tendens att hända samma dag … har ni tänkt på att det ofta är så?

Hejsvejs nu ska jag skala grönsaker och skära köttet till grytan …

Eru dum eller eru dum?

Ibland kan jag riktigt stoppa fingrarna  i hålen som gör att  (skeppet) jag sjunker … veckan som gått har bjudit på många tårar både i väntade och oväntade stunder. Vacker musik bara måste jag hålla mig ifrån, filmer och dokumentärer med innehåll är en fasa då får jag ta fram stora lakanet och snora i.

Tänkte för mig själv att det här går fasen mig inte, jag får lov att öka upp tabletterna mot depression. Ikväll när Figge dansade så vackert så brast det så klart och tårarnas förbaskade rinnande retar livet ur mig. Då slås jag av att jag måste kolla i min medicindosa om tabletten finns där???

Kan bara konstatera att jag har blivit helt dum i skallen under resans gång, man ska inte säga/tänka sånt om sig själv så nedvärderande, men så är det jag har blivit dummar för varje år som har gått. I min dosa fanns inte den halva tablett som har hållit mig från tårar och ynkedom, fråga mig inte hur jag som kollade medicinlistan inte såg att tabletten som gör mig till den jag egentligen är inte låg på sin plats.

Känner ett ursinne mot mig själv som är svårt att slå, vad gör sjukdom och kropp emot mig? Jag har varit rejält utbränd och aldrig kommit tillbaka vilket jag kan upplysa er om som inte har varit  i närheten av utbrändhet; man blir aldrig, jag säger aldrig sig själv igen efter en sån upplevelse. All slags stress lämnar dagligdags spår som man inte kan hantera som förr när man var sig själv. Jag har mött rätt många som har råkat ut för utbrändhet och snopet insett att inget någonsin blir sig likt fast man med rätt hjälp kan få tillbaka det mesta av livet igen.

Det jag släpar på detta liv med rester av utbrändhet, fibromyalgi, biverkningar och organoperationen har gjort något med inte bara min kropp och psyke utan även påverkat tankeverksamheten och minnet. Det känns urgröpande och frustrerande allt blir som en jäkla gröt jag försöker trampa runt i utan att jag kommer så långt.

Men livet det sprudlande, sprittande tränger sig på fast skallen är under armen och tårarna så gärna vill rinna. Inte kan man smita undan från livsglädje allt för länge … barnbarnet är väl största upplyftet, mitt stickande och planeradet av det jag vill sy, inköp av en interlock nästa vecka. Maken som börjar bli sig själv igen om än en smalare variant. Snöandet, ovädret som jag älskar … solen som plötsligt bryter igenom och glittrar i snön som lättar i tunna skyar från taket. Livet ett samtal med mina vänner, min familj, att finnas och vara bra för några andra det är så fint att få vara just det. Att betyda något som förhoppningsvis ger ringar på ytan till något som fler kan ha användning av.

Min skalle som ständigt tänker på allt jag vill göra för andra som förr var en självklarhet, idag tänker jag många tankar men kroppen minimerar min ork till att fullfölja. Just nu har jag två tulpanbuketter som jag (bara enligt mig själv) är skyldig att lämna till två fina damer som nyss blev änkor. Jag håller på i tanken och lagar en mysig lunch med efterrätt till barnbarnets dagis, en dag kommer jag att ta ansvar för den tanken och vara dagens lunchkock till dem.

En buffé till påskafton håller jag på och planerar vi blir 11 vuxna och Tim om han är hemma den helgen, det är underbart att leta recept, bestämma sig för hur bordet ska dukas. Det lär bli väldigt trångt, men det struntar jag i här ska bjudas och umgås. Har också köpt ett spel som vi ska roa oss med … frågekort om allt som har med matlagning att göra. Man får välja mellan olika kategorier, svara på frågan inte så svårt bara roligt.

Nu ska jag sätta mig i soffan igen … ta en påtår och sticka det sista på den sista lila strumpan.

Aj både här och där

Här har vi sjukläger igen, maken har fått halsfluss och öroninflammation och en ny penicillinkur. Igår värkte hans öra så att jag nästan inte klarade av att vara i samma rum som honom. Det låter kanske konstigt men jag är sk öronbarn och har genomlevt den där värken så många gånger att det ger mig ångest när andra får ont i öronen. Jag är så lycklig att mina barn inte hade problem med öronen för det hade jag nog haft svårt att klara av.

Nu snarkar maken i soffan och hundvakten tog Watson idag på eftermiddagen på en lång promenad.

Men inte räcker det med att maken har gått i backen även jag har något nytt att gnälla över, min rygg.

Igår fick vi fullt hus här hemma, sonen och marsipangrisen skulle komma över och äta mat. Vi hade handlat en stor skinka billigt på Willys, grilljerade den och kokade potatismos och rotfrukter i stavar (smörslungade) till middag. Vid femtiden ringer dottern och är på väg hit för att handla ved till ett bra pris, kan de äta hos oss? Ha ha man kan ju tro att vuxna 30-åringa inser att man inte direkt ber om middag klockan 17.15 men icke sa nicke. Nu var det ju tur att skinkan var stor och vi skyndade oss att slänga ner de sista potatisarna i moskoket så att det räckte till alla, en sallad slängde vi också ihop. Sen var det dags för maken att åka iväg till jourläkaren.

Jag trivs väldigt bra när alla är här och pratar och har sig, fast jag blir trött och tänker ibland att de inte inser det, pappa deras är dålig (tillfälligt) och jag är ju sedan gammalt en ruskprick när det gäller orken. Lite väl bekväma kan jag tycka att de alla är då och då … men jag får väl skylla mig själv när jag inte säger att leksakerna ska plockas ihop, bordet plockas av osv. Ibland tänker jag att det kanske är priset för att man får besök ofta … men jag vet att det är fel. Om jag sa till skulle de självklart göra det jag bad om, men jag tror inte att ”kom i håget” är så bra till nästa gång. De är vana vid föräldrar som har serverat och ruschat runt med allt, vilket jag som frisk inte hade ett dugg emot och egentligen inte nu heller det är bara det att jag inte orkar. Mitt ryggonda tror jag kom sig av att jag lyfte Tim snett igår, han ska ju lite upp och ner så där som ungar är och jag satt snett när jag lyfte honom några gånger. Är man otränad så är man och då kan det bli aj ja där bak … det onda drar ner i vänster skinka precis som ischiasvärk som jag minns den från graviditeten.

Så idag har vi varit skruttiga var och en på sitt vis … jag tänkte att vi skulle äta lutfisk har ett paket i kylen men nu är ju potatisen slut och ingen av oss orkar gå ner och handla. Så det får bli majskyckling stekt i gryta, grönsaker och ris i stället.

Nu ska jag vila en stund före skramlet med kastrullerna till middag.

Mannens hjärna en lektion

Jag känner att jag liksom har skyldighet att visa på hur det egentligen ser ut i männens värld. Så alla kvinnor studera bilden noga så att ni vet vad det handlar om framöver.

Väldigt mjukt gled 2010 över i 2011 antar att det var det väldiga snöandet som gjorde övergången så mild och relativt lugn. Första året när Watson mest har sovit i garderoben och vi har inte legat där några längre stunder, mest bara tittat in och sett att han inte andas tungt och hade det jobbigt.

Husse slog till med 3 km snöpulsande i skogen och sen kom Marsipangrisen och körde slut på resten av Watson, nu har vi ett vinnande koncept för nästa nyår.

Sonen, hans kompis och så lilla rumpnisse kom till middagen och åt smörgåstårtan med oss, så himla trevligt. Den lilla rumpnissen fick en räka av mig som han bet lite i, lämnade tillbaka och sa, nä ”kräka”. Smörgåstårtan gjorde inget för honom, han var bara ute efter gurkorna jag hade dekorerat runt om med. Som tur var hade maken skurit för många gurkor, så det var bara att plocka fram påsen ur grönsakslådan.

Sen var Marsipangrisen väldigt nöjd, när det kom till dricka så har han gått igång på Must. Bara han såg flaskan såg han ut som farmor när någon lockar med en bakelse eller en fin chokladkartong, jag platsar fint i det där laget som slåss om Alladin i reklamen. Han liksom ylade att han skulle ha och det var bara Musten det handlade om. En får vara glad så länge de starka lustarna bara handlar om Must.

Idag har lugnet lagt sig och vi har myst i soffan, vi såg Mamma Mia för första gången. Fick den av min dotter förra julen, men när andra berättade om hur glada de blev och framförallt att tårarna rann, då vågade inte jag se den. Men det låter ju knasigt jag vet … men är man redan deprimerad så är det skönt att välja bort allt som gör att tårarna rinner över, orkade inte med det helt enkelt. Men nu har jag äntligen kommit till skott med antidepressiva tabletterna och känner verkligen att jag mår bättre, är gladare, lugnare och blir inte så lätt överväldigad av alla tunga tankar och känslor. Bägare rinner helt enkelt inte över lika lätt som tidigare. Så nu har även jag sett Mamma Mia och det var en glädje chock, inga tårar utan många låtar som jag har sjungit med i.

                                                           God Fortsättning

Nyårsväntan

Nu står smörgåstårtan på bordet färdigt att hugga in på … ser ut över Stockholm där glimmar Globen smaragdgrön. Maken berättade just att Stockholm har varit miljöhuvudstad i Europa 2010 därav den gröna färgen så här sista natten. Kul att jag fattade det sista natten … 😉

Snart kommer Marsipangrisen på en returträff, han har redan varit här idag och myst med mig i soffan. Han hade inte riktigt tid att gå hem när pappa kom, men snart kan han fortsätta sin lek. Om inte annat så med smörgåstårtan, ska bli kul att se om han gillar sånt. Jag måste snarast handla ett fint set till honom med flat tallrik och djup, det går ju inte att farmor och farfar inte har sånt när han kommer.

Maken har varit till skogen och pulsat i 3 km med Watson så han klarar nu av kvällen och vi kan gå ut igen vid 2-tiden på en nattkiss.

Önskar Er Alla ett Gott Nytt År!

En stund när vi alla vilade i nuet och njöt

Jag läser om tågkaos och tänker att det är tur att det inte är så här trångt på våra tåg i kylan. Då skulle vi nog ha fler problem än att vattnet tar slut, toan är stäng och maten slut för några timmar.

Hur har ni det i svallet efter julaftons ätande och packetöppnande? Jag fick en förkylning som började igår men den höll sig i skinnet, idag har jag mest legat på rygg läsandes en av tre nya julklappsböcker. Tänk att denna jul fick jag allt jag hade önskat mig och det gör mig verkligen lycklig.

Hör här från min önskelista; Blondie av Birgitta Andersson, läser och läser om hennes trasiga liv. Min Kamp av Karl Ove Kanusgård som jag har längtat efter att den skulle översättas. Så favoriten Louise Boije af Gennäs, Högre än alla himlar. Om du inte har läst henne tidigare leta upp Stjärnor utan svindel.

Tvåtrådigt ullgarn i 6 olika mjuka nyanser fick jag av dottern en sån lycka det var att få en sån hög med vackert garn. Jag drömmer redan om att sticka massor av nya vantar.

Svärsonen vet hur han ska linda svärmor runt sitt finger med att ge mig Betsy Sandbergs hemlagade choklad. Mmmm inte Marabou bara Betsys njutningar.

 Rod Stewart senaste Fly me to the moon, hans röst och en massa gamla godingar här ska njutas.

Nu är det slut på mina lurviga vinterben, fick en ladyshaver som nu ligger på laddning. Kan ge mig den på att jag kommer att frysa om benen när jag inte har vinterlurvet kvar.

                                                                  

Presentkort på kläder och ett fantastiskt presenkort från sonen och Marsipangrisens mamma på en underbar middag på Vedholms fisk som tack för all hjälp de har fått av oss. Vi ser fram emot en sån middag när våren börjar titta fram.

Sen var det lite mer men det får räcka så här.

 Vår julafton var helt underbar, dottern hade gjort allt och lite till. Vi åt mycket god mat och trivdes framför brasan. Jag älskar verkligen min familj och det är mysigt att få umgås runt så mycket fint som dottern hade gjort iordning för oss.

Vi hade köpt 108 liter färdigklyven björkved istället för julblomma vilket dottern blev väldigt glad för då deras ved höll på att ta slut.

 Min mamma gav mig en pappkasse med vad jag trodde var en blomma att ta med hem, jag såg bara blompapper och ville inte öppna upp den innan jag kom hem. I den stod två väldigt vackra ljusstakar som min pappa har snidat för många år sedan. En lite mindre för 5 ljus och en för 7 ljus. Till varje jul satt vi, framförallt pappa som var otroligt pysslig av sig och klippte silkespapper i flera färger som man sen virade runt ljuset, det blev en fin dekoration. Nu gav mamma mig ljusstakarna en till mig och en till vår son. Jag öppnade inte påsen förren vi kom hem och då rann tårarna på mig, jag blev både glad och väldigt rörd. Mamma tyckte att det var bättre att de kom till användning än att de stod i förrådet.

Så julafton var en avslappnad glädjestund i närmsta familjens sköte .. den lilla goa Tim var underbar att titta på, snabbt krama då och då, han har inte tid att sitta i knä nu för allt ska undersökas mest hela tiden. Sån energi han har den lille och var så snäll hela kvällen.

Nu fortsätter vi njuta av friden, böckerna, filmerna och maten maken är ledig i två veckor och det ser jag fram emot.

Hjärtans Kram på Er Alla