Ibland är jag övertygad om att just jag sitter i en helt egen bubbla … framgång räknas bara i ekonomisk vinst och jag känner mig som en som bara sitter utanför och tittar på. På vadå kanske du undrar?
Alla de ekonomiska rapporterna vi mest hela tiden översköljs av, man har miljarder i vinst och ändå har det gått dåligt. Men hur är vi funtade när vi hela tiden förväntar oss enorma vinster i allt som kan kallas företag?
När jag tänker på sånt så inser jag att i min värld så kan inte alla ha miljardvinster varje år, det går liksom inte ihop med hur pengarna ska räcka till, eller är det så att man bara trycker lite nytt för att det ska räcka till vinsterna? Det är något väldigt ruttet i hela ekonomiska systemet, så långt fattar jag det hela, de som tjänar på det lär inte upplysa oss andra om saken, de har fullt upp med att styra runt ekonomin så att de själva skor sig så mycket som möjligt.
I min lugna värld sitter jag och stickar i en vilstol på landet när plötsligt en stor gren i hasseln bågnar ner utanför köksfönstret. Min först tanke är att jisses så det blåser …. men nää, så där kan det inte blåsa och då dyker ekorren upp, sträcker sig allt han kan med svansen snurrande för att nå balans och hasselnötterna. Mmm där kan man snacka om ekonomi som är förstårlig.
Idag har jag gått min sväng med Watson och då kan vi snacka om framgång helt osynlig för andra … magen säger jag bara, magen och så svimkänslor som är mer än bara känsla, det snurrar och knäna gungar. Men runt kom vi om än med många pausar som jag tacksamt tar emot när Watson nosar som värsta jordfräsen.
Framgång är att klara sig på Ica utan att behöva rusa på toa eller ta sig hem fast min kropp inte är med. Framgång var att gå på bröllop i sju timmar, fast det fattar inte andra, att det var en framgång, men det är inte så konstigt säger maken som påstår att jag inte visar hur jag mår för andra.
Det där med att visa hur man mår …. en del gör inget annat och jag mår så dåligt av sånt. Tycker att jag pratar om hur jag mår mer än jag vill faktiskt, hur kul är man om man ständigt pratar om hur kroppen mår? Andra frågar hur jag mår och jag svarar lite svävande oftast, men har börjat säga att det inte är så bra. Men inte gör det någon skillnad, folk fattar ändå inte att jag kan vara så risig utan att visa det tydligt. Maken han ser hur jag mår men så har han tränat i många år …
Egentligen avskyr jag hur jag mår och får kortare psykbryt rätt ofta för att inget är som det var förr … det där att inte vara sig själv, klarar jag så dåligt. En del vänner har jag haft genom åren som inte har haft ett enda intresse … nu tänker jag på att läsa, sticka, sy, laga mat allt sånt där som man lätt kan roa sig med hemma. Sån skulle man va, när man nu blev som jag har blivit, då lider man inte av att ha en massa kreativ lust som nästan alltid bara blir pannkaka. Men klart att det blir en hel del gjort, om än i liten skala jämfört med den jag var, att vara högpresterande med press på sig själv och lusten av ta tag i saker, få något gjort, det straffar sig när man blir sjuk.
Man ska sätta/lägga sig ner och vila, vänta tills all tillstymmelse till liv och kreativ lust har gått över, då först har man lärt sig acceptera vem kroppen idag är. Så fan heller, de som vill ha det så må ”leva” så i sitt liv, men mitt liv måste vara mer levande om än resårbandet så tänjs tills det nära på brister.
Livet, mitt liv, det händer inte mycket i min vardag … jag skrattar åt vårens nyfödda småfåglarna som försöker ta sig in i fågelboets hål … jag stickar så klart och njuter på landet av tystnaden och naturen både regn, rusk och en del solsken.
Livsglimtar 