Om att brista

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

11 reaktioner till “Om att brista

  1. ((((((((((((((kramar))))))))))))))
    Jag kan ju inte svara för dina ungar, men med mig själv så är det nog lite så att man är ”stor & kan själv” och så barkar det då åt skogen, och då vill man inte få nosen gnuggad i skiten av morsan som naturligtvis visste vad som skulle ske, men var tyst för att inte vara den där tjatiga mamman som aldrig klipper navelsträngen…
    Se’n är ju du sliten av din kamp, och ungarna är oroliga för dig, så då blir det ju verkligen tårta på tårta.
    Men du är världens bästa mamma, så stå på dig; dina barn älskar dig, det kan jag lova, men ibland så kryper skitstöveln inom en ut & vädras…

  2. Faktum är att det är ett ganska tufft jobb att vara mamma! Men håller med ninnibeth om att dina barn älskar dig även om det kan bli för mycket!

    Kramar!

  3. Säg aldrig att du är värd noll!!
    För mej är du värd likamycket som min närmaste familj!
    Blir glad av dej oavsett om du ringer och piper i mitt öra eller skäller och gnäller, skrattar eller bara är!
    Du ger mej energi gumman bara av att du finns! 🙂
    Så det så!!

    Och familjen, dom älskar dej över allt det vet du innerst inne!
    De ser bara inte att du inte orkar, eller de klarar inte att ta in det.
    Mamma är alltid mamma och hon SKA lösa allt och fixa o trixa och framför allt så ska hon stå på parad och vänta att hon behövs.

    Älskar dej lilla gumman!

    Kramar i massor.. Och ett litet 🙂

  4. Kramar i mängd!

    Nu har inte jag stora barn (än) även om en av dem är myndig men jag känner igen känslan av att vilja abdikera, säga upp sig edyl. Tror att den känslan i grunden är sund annars vore vi kanske inte mänskliga…

    Boel

  5. wow… som jag känner igen mig.

    Har inga barn, ingen man. Men jag är dotter/syster/moster.

    Som jag önskar att folk omkring mig kunde förstå att jag är sjuk, jag är inte som innan, som kunde fixa allt och finns till hela tiden.

    Jag har inga lösningar, men jag vill bara tacka dig för du skriver dessa rader.
    Hjälper mig oehört mkt att komma in hit o läsa och känner mig inte ensam i min sjukdom.

    Det må ösa ner därute, men solen kommer alltid sticka fram.

    Tack för du är den du är, superwoman.

    kram
    Carina

  6. Hej Snuppa.
    Förstår att du vill säga upp din tjänst ibland.
    Så kan jag känna det med, fast jag inte har egna barn utan en ”vuxen” styvson på 20 år. Man försöker hjälpa så gott det går utan att verka för tjatig, men det funkar inte liksom. Man vill ju inte att barna ska göra samma misstag som en själv.

    Men när du får meningen ”låt mig göra mina misstag, fast jag vet det är fel” då lägger man ner alltså. vad ska man säga eller göra?

    Det är nog som Ninnibeth säger. De älskar sin mamma, de ser att hon är sjuk och är nog frustrerade för att de inte kan hjälpa dig.

    Att du inget betyder är helt fel. Du betyder massor för din familj. Du betyder massor för mig och andra bloggare som æ gla i dæ vet du.
    Men jag förstår det kan kännas hopplöst.

    Men jag är glad över att du finns. Du har gett mig livet i ett annat perspektiv.
    E, æ gla i dæ vennen.
    Klems Synne.

  7. Det är inte lätt att vara mamma, vare sig till små eller stora barn. Men för barnen är du deras enda mamma, du betyder oerhört mycket. Det lovar jag.

    Skriv ut ditt inlägg och ge till dem, de kan behöva få läsa detta i lugn och ro.

    Kram

  8. Fy bubblan så gulliga ni är hela högen … tack för att ni finns. 🙂
    Har varit iväg till sjukhuset och fått min sista järnspruta synd att jag inte kunde få en hjärnspruta på en gång 😉 de grå kunde väl få sig en energikick.
    Jag har ännu inte hört något från Huddinge, fick nytt datum till kateteroperation på Danderyd, som vanligt hade jag missuppfattat och trodde att det var den 18 jag skulle in, men det blir den 23 och operation den 24 juni. Sen kommer jag att få sova där på nätterna och få dialys med en maskin under tiden jag sover, jag har sett en sån där vaggande maskin som jobbar på med rening av blodet under tiden man sover. En del väljer att ha en sån hemma så kan de jobba på dagarna och slipper passa alla påsbyten.

    Min ssk förklarade att jag behöver dialys direkt och kan inte vänta tills katetern har läkt, men samtidigt sa hon att jag inte kan fylla upp buken med dialysvätskan och gå omkring med det före allt är läkt. Då skulle slangen åka ut och det vill jag inte alls vara med om. Därför kommer jag att få sova över på sjukhuset några nätter och åka hem på dagarna, hur mysko kommer inte det att kännas?

    Om jag inte får min väns njure nu före midsommar så kommer det ta ungefär hela sommaren för mig att verkligen komma igång med dialys och när jag äntligen är på gång med det hela så är det dags att få njuren första veckan i september. Kan ju säga att jag inte känner mig varken glad eller lycklig över hur det kan bli. Men som den sega idiot jag är inser jag att det bara är att ta det som det är, har ju inget att välja på.
    Stor Kram på Er Alla!

  9. 😉 Kom på att det är lika bra att jag skriver att dialysen jag ev kommer få på natten är påsdialys, så behöver ingen hoppa in och tala om vad som är rätt eller fel. För er som inte är så hemma på de olika dialys sorterna så är påsdialys PD en sockerlösning som man får via en slang in i magen, den kateter jag ska få inopererad i så fall. Man hänger påsen på en droppställning och låter det rinna in som jag förstår mellan bukhinnan och ”fläsket” på något vis .. (idel förundran över allt de kommer på). Själva bukhinnan använder de som ett membran som filtrerar ut orenheterna, sockermolikylerna i dialysvätskan drar ut den orena vätskan.
    Efter ett visst antal timmar kopplar man på den tomma påsen och tömmer ut vätskan ur buken och nu är vätskan gul vilket betyder att det är urinen som töms ut. Sen fyller man på med en ny sockerlösningsvätska in i buken och så där håller man på, fyller i och tömmer ut.
    Denna form av dialys sköter man själv hemma var fjärde timmer på dag och kväll, en del väljer att göra det på natten med den där maskinens hjälp som jag skrev om.

    Sen finns det bloddialys och det har ni nog sett på tv vid något tillfälle, man måste då kopplas till en maskin som renar blodet och det görs ofta på sjukhus, men många väljer att göra även det hemma eller så åker de in till sjukhuset och gör det själva sina dagar i veckan.
    Hoppas jag inte är allt för otydlig .. skrev faktiskt tömma ut väskan flera gånger men såg det som tur var. 🙂 Skulle vilja se den dialysen, fylla i väska och sen tömma ut väska.

  10. Skäms nästan lite när jag läser.Jag har nog aldrig heller blivit riktigt vuxen, tycker jag belamrar min kära gamla paps med en massa bekymmer han inte skulle behöva höra.Men å andra sidan har jag precis landat hemma efter en tur hos honom.Gett honom fotvård, lagat hemlagat, städat och röjt i hans papper som han inte riktigt orkar med, blivit frustrerad för att hans alz gör att han inte tänker rationellt alla gånger.
    Det där med föräldraskapet och ”barnskapet” är inte rationellt, speciellt inte nu hos er, det handlar så mycket om rädslor.Hur bemöter man som mamma och barn/anhörig din situation?Känslor ställer till mycket, dödsångest drabbar inte bara den drabbade.Maggis, hur du än gör, vad du säger och tänker är det helt ok, hoppas det här är över snart för er, och då menar jag givetvis inte att du lägger näsan i vädret.Det är du för envis för.Dom som jag vet att du är värdefull.Du gör skillnad i din omgivning, du är en underbar medmänniska och vän.Och mamma, dotter hela viddebitten.
    Så det så,
    Varma kramar och tankar.Var rädd om dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s